The soundtrack of our lives var huvudbandet för mig och de rockade på lika bra som vanligt. Det enda negativa hade inte med bandet att göra. Någon vid kravallstaketet var inte så bra i magen och förpestade bitvis tillvaron för oss längst fram. Sedan hade vi mannen i övre medelåldern utan tröja som envisades att hålla armarna uppåt och vaja i takt, vilket medförde att hans otvättade armhålor studsade mellan oss som stod längst fram. Jobbigt värre. Det var dock väldigt underhållande att se världens sämsta gitarrtekniker leverera ostämda gitarrer på löpande band till musikerna på scen. Arbetsförmedlingen nästa för den killen.
