1988 och mitt andra år med elgitarr som instrument. Jag hade fått genomlida både blockflöjt och akustisk nylonsträngad gitarr innan jag till sist nådde slutmålet: En skrikigt ljusblå Westone SP5112-SBL från Matsumoko i Japan med svarta kantlinjer och svajarm. Nu hade jag lagt Beatles något åt sidan och börjat att lyssna på Kiss. De använde ju svajarm så det skulle minsann jag också. Hur kan någon som klär sig i djurhudar (de gjorde faktiskt det under en del av den osminkade perioden) liksom ha fel? Precis. Ett klart logiskt resonerande.
Bilden visar den andra spelningen med mitt första band Orkan. Orkan var en trio bestående av mig, Johan och Pierre. Den första spelningen hade vi Johans bror Fredrik (som är samma Fredrik som i dag äger studion tillsammans med mig och Tobias) på trummor, men denna gången fick vi klara oss utan sådana petitesser som någon som håller takten. Jag är den lille parveln i mitten med scarf som stolt poserar med min blå gitarr. Johan kompar hårt med hans chockrosa bas och sjömanskeps.
Setlistan bestod mest av covers som jag och Johan sjöng med samma typ av bristfällig engelska som är standard för en fransk kypare. En engelsman hade med andra ord inte förstått någonting, men det gjorde inget eftersom ingen i publiken pratade någon engelska heller. Vi hade dock redan börjat att skriva egna låtar (självklart så här långt på svenska) och denna kvällen framfördes balladen "Jag går ner för gatan". Vi nådde i brist på konkurrens viss framgång på Fagerslättskolan och fick blodad tand.
